Hej Lulea Stift, hej Alidhems forsamling, hej familjen, vanner, bekanta och obekanta!
Har kommer forsta inlagget om min tid i Iglesia Luterana Costariccense, en luteransk kyrka inriktad pa socialt arbete och influerad av den s.k. befrielseteologin - det vill saega med fokus pa kyrkans ansvar for svaga och utsatta grupper i samhaellet. Tyvarr har jag i detta forsta inlagg inte mojlighet att laegga upp bilder, men ni far halla till godo. Jag maste ocksa hem innan det blir morkt (efter 19) eftersom det da blir farligt att vara ute dar jag bor, sa ni far forlata stavfelen.
Nu ar jag framme i San José, vi anlaende 28 augusti mitt i natten. Vi inledde var vistelse med en chock modell storre, da vi efter hamtning pa flygplatsen istallet for att koras till det hus dar det sagts att vi skulle bo tillsammans slaepptes av i par om tva i olika delar av San José - Jenny & Toni i den fattiga & farliga kakstaden La Carpio medan jag och Stine som kan mest spanska hamnade i Alajuelita - en kakstad precis som La Carpio men i en lugnare del av omradet. De andra skulle vi inte traffa forran tva naetter senare.
Min och Stines tid i Alajuelita var fantastisk pa manga satt. Vi trivdes utmarkt i familjen hos Señora Janet, hennes man Pedro och hans tre barn Michael, Abigail och José-David och pa nagot saett lyckades jag och Stine komma overens.
Men det visade sig vara for bra for att vara sant. Pa fredagen naer vi traeffades igen flot en del problem upp till ytan och det avgjordes efter en langrandig gruppdiskussion av interna skael att jag skulle flytta till La Carpio och bo med Jenny, Toni flytta till omradet Heredia och Stine bo kvar sjaelv i Alajuelita - nagot som hitills visat sig vara den baesta av manga daliga losningar som lag pa bordet - atminstone for tillfaellet. En losning som for mig, trots att jag trivdes i familjen, pa satt och vis aer bra - i La Carpio bor vi mer i den verklighet som de Nicaraguanska flyktingarna/arbetsinvandrarna tvingas leva i - eller for att uttrycka det i klarsprak: "vi bor mitt i skiten".
Naer jag nu har chans att blogga ska jag ocksa beraetta lite om vad vi gjort hittills och vad vi kommer gora.
Pa torsdag kvaell gick jag och Stine till en malerikurs for barn och ungdomar som praesten i ILCO-kyrkan i Alajuelita haller i. Kyrkan aer stor som ett garage ungefar, men det vackra finns i det enkla - det ar ju sant att man kanske inte behover mer for att ha en levande forsamling. Pa sondagen gick vi pa gudstjanst och samme prast, Roberto (visst hette han sa?) visade aterigen sitt intresse for konst genom att rita streckgubbar och mindmaps pa en whiteboard under hela predikan for att forsamlingen skulle hanga med, forsta och provoceras.Gudstjansten borjade ocksa med att han delade ut textlasningar till forsamlingen, vi var vael en cirka 20 personer daer och han inbjoed folk att besvara fragor och lamna kommentarer under predikan. Roligt var ocksa att manga av sangerna handlade om campesinas bensinsstationpersonal och sa vidare - det vill saega ett avstamp i de utsattas verklighet; inte sjunger vi nagra sanger med avstamp hos flyktingar fran Irak eller dylikt hemma.
Jag och Stine fick ocksa besoka det farligaste omradet i San José; San Miguel - en riktigt ruffig kakstad. En Baby Shower/fiesta de nacimiento hann vi ocksa med av bara farten. Vi har ocksa hunnit med en trip till San José och planering av vara aktiviteter har vilka kommer inkludera ett ungdomslaeger i oktober samt flera langre perioder i urbefolkningsforsamlingar; 2 x 2 veckor samt nagra tillfallen i nagra dagar. Sedan ar det upp till oss att engagera oss sjaelva i Futbol por La Vida-projektet, projekten for nicaraguanska flyktingar/arbetsmigranter och
homosexuellas rattigheter. Kyrkorna haer - katolska, evangelikala och andra protestantiska har marscherat mot ett lagforslag om att tillata homosexuella partnerskap medan ILCO ar for dessa. Det kaenns bra. Varlden forandras och ocksa kyrkan vagar forandra sig.
Jag berattar mer om ILCO, Costa Rica i allmanhet och andra delar ur mitt liv haer i kommande blogginlagg.
La Carpio - En Kakstad
Vad menar jag da med kakstad? Jo, kakstad innebar korrugerat plattak, omalade cementvaggar, kalldusch ute pa garden, sliten toalett, inga innertak och vaggarna gar cirka 190 centimeter upp for att sedan sluta - lyhoert javisst! - men sa har jag ju andra sidan bott pa Nydalahojd i tva ar. I La Carpio har jag till skillnad fran Stine och Jenny och jamfort med min korta tid i Alajuelita en stor lyx - ett eget rum. Sammanlagt 6 personer, mig inraknat, bor vi pa 3 rum + ett kok/vardagsrum.
Samtidigt ar det latt att skenet bedrar, tak och innervaeggar i korrugerad plat och masonit ter sig ju for mig som svensk helt fruktansvaert som boendestandard. Samtidigt sa behovs ju kanske inte mycket mer i ett sa pass varmt land som detta, aven om jag inser att vintrarna i kombination med luftfuktigheten haer maste vara riktigt kalla. Men det tycks mig att istallet for att satsa pengar pa boende laegger man sina kaeraste slantar pa elektronik hellre aen boende; jag har baettre TV och stereo haer i kakstaden an hemma i Sverige - vi har till och med en karaokemaskin pa vilken jag och Jenny vann en tuff tavling mot mamman i familjen och Brenda genom att briljera pa Bill Haleys Rock Around the Clock. Lyssna pa den laten pa denna lank:
http://www.youtube.com/watch?v=F5fsqYctXgM
Missforsta mig raett, de har det otroligt fattigt haer och Jennys berattelse om att hon kopte en riktig fotboll i kompensation for en trasig plastboll hon rakat sparka i floden till en pojke i hennes familj och att detta fick honom att grata, det ar sant som tar en i hjartat. Señora Janet berattade att en drom for henne vore att fa lagga kakel pa sitt cementgolv men det aer for dyrt, vilket skulle kosta henne 30'000 colones - runtomkring 500 kronor. Samtidigt aer det sa laett att man som en person fran vastvarlden tanker att manniskor haer ska leva i hyddor och beratta sagor vid elden istallet for att se pa TV om kvaellarna - man far passa sig for tanken; " sa fattigt har de det inte, de har ju varsta ljudanlaggningen" - for inte heller i Sverige pastar man att nagon ar rik darfor att de valt att satsa pengar pa nagot sadant - faktum ar att deras mojligheter ar sa pass begransade att man inser hur mycket vi har att vara tacksamma for i Sverige och kanske kaenner jag ocksa lite skam for att dessa skillnader finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar