Jenny:
" Jag ska ga med i Mensa tror jag i alla fall, de har bjudit in mig... bla bla skryt skryt"
Jag, invantar laeget:
... Jenny. Jag hoppas du vet att Mensaklubben inte aer en postorderklubb foer tamponger.
måndag 20 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
Homeward Bound, El Condor Pasa, Living for the City
Homeward Bound till Blues fran Sverige - Eller "Att Komma Hem"
Jag var hemma en kort svang. Min syster ar nu gift och att inte narvara fanns ju aldrig riktigt pa kartan. Man vet att det ar ett fint brollop nar man maste torka tararna ur ogonen. Sett ur ett Ung i Varldsvida-kyrkan perspektiv var det inte helt ointressant att gora den resan.
Det var som att resa till en annan planet. En annan varld jag ibland blir en del av har i Costa Rica - nar jag ater ute for det ar ju anda sa billigt, nar jag koper en hangmatta, nar jag sitter har pa internetcaféet. Men ocksa en varld jag atminstone ibland lamnar nar jag lever hos familjen i La Carpio med ett duschdraperi som toalettdorr, med soptippen som granne och oro infor valdet som min varsta fiende (hemma ar det... hogt intrade pa Plaza och Liverpool FC?). Jag har lart mig ett fint ord i en bok och i denna for mig nya varld har det fatt en sann innebord. Intersubjektivitet. Hos min familj i La Carpio ar jag inte alltid bara den rike gringon och for mig aer de inte alltid bara fattiga. Vi ar manniskor i varandras ogon.
Den andra planeten heter Den Rika Vaerlden. Det var skont for det ar min varld. I den rika varlden ska ett brollop kosta, i den rika varlden oroar jag mig for att min kostym ar kort i aermarna, i den rika varlden finns manniskorna jag alskar. I helgen ska jag pa ett annat brollop, en annan systers - Gustavitos mamma Lilian gifter sig med min homeboy Elias. Nagot sager mig att det blir en helt annan upplevelse. Karleken finns i bagge varldarna.
Anda ar jag lite orolig over att komma tillbaka till den gamla vanliga om faktiskt ganska snart. I den varlden ropar inte folk "JUANES!!!" varje gang man kommer hem fran bussen (vill minnas att jag efter 1 manads odyssé genom Europa foerra aret mottes av mina kollektivpolare med orden "var f-n har du hallt hus da?!"). I den varlden soker man kontakt med tjejer via Facebook inte i fruktstandet (jag foredrar fruktstandet). I den varlden ar jag inte langre del av ett sammanhang som arbetar mot fattigdom och utanforskap - i den varlden bestar mitt sociala patos av att i basta fall kopa rattvisemarkta bananer (men oftast inte). Det var ocksa tydligen nat sorts finansiellt stahej darhemma, det visste jag ingenting om innan jag mellanlandade i New York - jag lever i en konstig bubbla har dar folk runt omkring tycker att mat pa bordet ar en bra start pa dagen. Som Andersson-Wij sjunger i Blues fran Sverige - Vi har fyllt varje rum till bradden, men det ekar tomt aenda. Pa vanlighet och karlek ar de fattiga ofta rika och vi i rika Sverige lever ocksa i en fattigdom ibland. Jag hoppas att den har tiden har satt djupa spar i mig naer jag ar hemma igen. Att vi nar det ser ut att bli harda tider kommer ihag att vi faktiskt har mat pa bordet och varandra. Anda ar det hemma och just idag langtar jag lite dit.
Homeward Bound, I wish I was.
El Condor Pasa
Till brollopet akte jag fran minibyn Puriscal och dit akte jag ocksa tillbaka. Dar var vi bakbundna
av fruktansvart vader som ofta satte oss i husarrest samt att byn var just valdigt liten. Lite kan jag i alla fall passa pa att beratta.
Pa bilden syns nedhuggna traed som en gang planterades for att regnvattnet inte skulle torka ut, sa att det i sin tur skulle kunna samlas upp, renas och anvandas som dricksvatten. Malet var att gora Puriscal sjalvforsorjande pa dricksvatten. Nu ar traden nedhuggna for att markagaren angrade sig och fick andra planer for marken. En paminnelse om att utveckling alltid har sin kanske storsta utmaning i langsiktigt tankande hos alla involverade parter. Framst de med pengar.
Pa den har bilden syns Fatima, lilltjejen i familjen dar jag bodde som var varldens sotaste lilla manniska och gick runt lite som Nasse. Nar jag akte fick jag det har kortet av henne; " vanskap ar gladje". Tack gode Gud for att Barnen ÄR FRAMTIDEN, da finns det hopp for oss alla!
Och jag sag ingen kondor... men en quetzál, en av Latinamerikas viktigaste symboler samt min min barndomskompis Davids tatuering.
Pricken pa tradgrenen ar en quetzál
Vattenakvedukten i andra byn
Jag klattrar i den och lyckas avfyra ett patenterat snedleendeLiving for the City
Tillbaka i San Jose. Jag sitter pa ett internetkafe med bra ventilation. Ute fran gatan hors en gatumusikant som spelar trumpet. Stadspuls. Det var Stine som sa det: " jag gillar faktiskt San José...". Trots allt ar det ju sa. Nasta stopp: Nicaragua.
Comic Relief
Allas var Stine!
fredag 3 oktober 2008
MaleKu aer La Pura Vida
Så vad gjorde vi hos Maleku?
Vi vaknade vid cirka 03 varje morgon av de massor av tupparna, samt grodorna, samt aporna (galet hur mycket och högt de skrek)
Vi städade upp i deras "folkets hus"
Vi ordnade lekar för barnen... MOROTEN! (vinkande ser vi token och titanen David Elizondo Marin, skådespelare och vår ledare)
Jag åt en hel anka själv, vars liv jag har på mitt samvete efter att mamman i familjen sett mig spana girigt efter den varje morgon
Vi planterade blommor och träd samt satte upp ett stängsel vid Malekus lilla "folkets hus"
En annan dag fick vi pröva på att måla turistsouvenirer gjorda av torkade fruktskal... En helt godkänd Quetzál och groda lyckades jag måla.
fantastiske prästen Julios musikgrupp för barn (och ungdomar och vuxna- alla var med!).
Gick på en sorts kulturfestival för MaleKu som påminde om midsommar... Detta är ett mandomsprov, men det fanns också bågskytte, vattenbärartävling (jag skojar inte) samt god mat.
Vi tuppade nästan av i obeskrivlig värme, samt åt kokosglass
Jag fick vara med och mura hus, vilket var störtkul. Blåkläder för all del, men myggjagarna?!
OCH:
Vi skördade majs med machete, rensade ogräs runt bananträd och plockade citroner från träden - vi fick m.a.o pröva på att vara bönder på centralamerikanska. David, vår ledare, tog oss på en regnskogstur för att peka ut deras medicinalväxter. Andakter med familjen. Satt på internetcaféer. Badade i varma källor... Mycket.
Reflektioner om en blodig historia
MaleKu.
Det uttrycket sade mig ingenting för några veckor sedan. Idag fyller det mig med många känslor och tankar. MaleKu är i Costa Rica en av de få, nästan försvunna urbefolkningarna bara ett utdöende "ur-folk" bland många i världen. I mitt hjärta är de en familj med individer med namn och ansikten som mötte oss med oerhörd värme i en tid då vår grupp kanske behövde det som mest.
Jag visste först så väldigt lite om dem. Jag hade fått förklarat för mig att de hade sitt eget språk, att de var utseendemässigt lite västerländska med ljusare hy och ansiktsdrag än andra indianfolk i Latinamerika. Att de traditionellt varit marginaliserade och att de levde pa landet i nagon sorts reservat. Det räckte gott till att börja med men i takt med att vår värd David med stolthet introducerade oss till deras traditioner, kultur, syn på naturen och mentalitet så blev jag mer och mer intresserad.
En dag låg jag i hängmattan och bläddrade i min Lonely Planet på jakt efter turistattraktioner som eventuellt kunde locka i området men snubblade istället över en fruktansvärd berättelse om hur grymma vi människor kan vara. Jag hade lyft på locket till MaleKus hemska historia. Maleku levde traditionellt i de inre delarna av Costa Rica med vulkanen Arénal och Rio Celeste (Ljusblå Floden) som heliga platser men med conquistadorernas ankomst rasade deras antal i takt med kolonialmaktens framfart. Maleku överlevde trots detta som ett intakt folk marginaliserade och isolerade från först kolonin och sedan självständiga landet Costa Rica.
Sen uppfanns bilen och på bilindustri kan man tjäna pengar men de behöver däck och däck behöver gummi som behöver gummiträd och för gummiträd behövs regnskog. Och det hade MaleKu.
En dag bad jag Davids mamma peka ut Malekus område på kartan men hon och David förklarade att det inte gick att berätta utan att förklara deras historia. Jag förstod av det lilla jag läst att det var en mörk och ohygglig historia som väntade men att den skulle vara tillräckligt vidrig för att röra mig till tårar var jag inte förberedd på.
I början av 1900-talet levde MaleKus anda uppe i nordöstra delen av Costa Rica nära gränsen mot Nicaragua. Amerikanska gummi-företag betalade Nicaraguanska banditer - Uleros (ulero=gummi) - för att driva bort MaleKu från deras skogar så att de kunde användas till gummiproduktion.
David började rita en karta över MaleKus område där det en gång låg och drog streck för hur banditerna strömmade in i deras områden norrifran. Med stolthet beskrev han hur de med bågar och spjut lyckades slå tillbaka den första vågen men hur "uleros" kom tillbaka fler och bättre beväpnade. MaleKu fortsatte försvara sin mark bit för bit med båge och spjut mot gevär och pistoler. Snabbt ryckte sig uleros allt längre söderut pa MaleKus område längs den flod där de bodde och dränkte marken med blod mördandes män, kvinnor, gamla och barn.
Längs kartan drog han streck för hur banditerna tryckte sig ned längs floden med bilder ritade han flottar, för att förklara ett ord jag inte kunde, brännandes by för by tog de sig med flottar ner för floden. Kampen blev alltmer desperat - man försokte smyga sig pa gummisoldaterna med kniv men det var ett krig de aldrig kunde vinna.
Mina ögon grumlades av tårar medan David ritade ut en stig fran syd mot norr over gränsen till Nicaragua; den väg längs vilken de överlevande MaleKu tögs over gränsen som slavar. En tysk protestantisk missionär försökte ingripa och lyckades rädda en spillra av folket fran slaveri och de tillsammans med de få överlevande i skogarna flydde till området där MaleKu idag bor; reservatet med de tre byarna Palenque el Sol, Palenque Margarita och Palenque Torjibe. Sen dess har de varit en marginaliserad och fattig del av det Costaricanska samhaellet och först på senare år har någon sorts projekt for deras behov boerjat upprättas. Förut såg deras hus ut t.ex. så här:
MaleKu.
Det uttrycket sade mig ingenting för några veckor sedan. Idag fyller det mig med många känslor och tankar. MaleKu är i Costa Rica en av de få, nästan försvunna urbefolkningarna bara ett utdöende "ur-folk" bland många i världen. I mitt hjärta är de en familj med individer med namn och ansikten som mötte oss med oerhörd värme i en tid då vår grupp kanske behövde det som mest.
Jag visste först så väldigt lite om dem. Jag hade fått förklarat för mig att de hade sitt eget språk, att de var utseendemässigt lite västerländska med ljusare hy och ansiktsdrag än andra indianfolk i Latinamerika. Att de traditionellt varit marginaliserade och att de levde pa landet i nagon sorts reservat. Det räckte gott till att börja med men i takt med att vår värd David med stolthet introducerade oss till deras traditioner, kultur, syn på naturen och mentalitet så blev jag mer och mer intresserad.
En dag låg jag i hängmattan och bläddrade i min Lonely Planet på jakt efter turistattraktioner som eventuellt kunde locka i området men snubblade istället över en fruktansvärd berättelse om hur grymma vi människor kan vara. Jag hade lyft på locket till MaleKus hemska historia. Maleku levde traditionellt i de inre delarna av Costa Rica med vulkanen Arénal och Rio Celeste (Ljusblå Floden) som heliga platser men med conquistadorernas ankomst rasade deras antal i takt med kolonialmaktens framfart. Maleku överlevde trots detta som ett intakt folk marginaliserade och isolerade från först kolonin och sedan självständiga landet Costa Rica.
Sen uppfanns bilen och på bilindustri kan man tjäna pengar men de behöver däck och däck behöver gummi som behöver gummiträd och för gummiträd behövs regnskog. Och det hade MaleKu.
En dag bad jag Davids mamma peka ut Malekus område på kartan men hon och David förklarade att det inte gick att berätta utan att förklara deras historia. Jag förstod av det lilla jag läst att det var en mörk och ohygglig historia som väntade men att den skulle vara tillräckligt vidrig för att röra mig till tårar var jag inte förberedd på.
I början av 1900-talet levde MaleKus anda uppe i nordöstra delen av Costa Rica nära gränsen mot Nicaragua. Amerikanska gummi-företag betalade Nicaraguanska banditer - Uleros (ulero=gummi) - för att driva bort MaleKu från deras skogar så att de kunde användas till gummiproduktion.
David började rita en karta över MaleKus område där det en gång låg och drog streck för hur banditerna strömmade in i deras områden norrifran. Med stolthet beskrev han hur de med bågar och spjut lyckades slå tillbaka den första vågen men hur "uleros" kom tillbaka fler och bättre beväpnade. MaleKu fortsatte försvara sin mark bit för bit med båge och spjut mot gevär och pistoler. Snabbt ryckte sig uleros allt längre söderut pa MaleKus område längs den flod där de bodde och dränkte marken med blod mördandes män, kvinnor, gamla och barn.
Längs kartan drog han streck för hur banditerna tryckte sig ned längs floden med bilder ritade han flottar, för att förklara ett ord jag inte kunde, brännandes by för by tog de sig med flottar ner för floden. Kampen blev alltmer desperat - man försokte smyga sig pa gummisoldaterna med kniv men det var ett krig de aldrig kunde vinna.
Mina ögon grumlades av tårar medan David ritade ut en stig fran syd mot norr over gränsen till Nicaragua; den väg längs vilken de överlevande MaleKu tögs over gränsen som slavar. En tysk protestantisk missionär försökte ingripa och lyckades rädda en spillra av folket fran slaveri och de tillsammans med de få överlevande i skogarna flydde till området där MaleKu idag bor; reservatet med de tre byarna Palenque el Sol, Palenque Margarita och Palenque Torjibe. Sen dess har de varit en marginaliserad och fattig del av det Costaricanska samhaellet och först på senare år har någon sorts projekt for deras behov boerjat upprättas. Förut såg deras hus ut t.ex. så här:
Dessa har idag fått bostadsdepartementets ögon på sig och ersatts med cementhus av högre kvalitet. De har också idag en skola där deras språk kan undervisas, men foerst sedan det hos de unga nästan hunnit dö ut.Efter denna berättelse om mänsklig ondska berättade David att han vill göra en teater om MaleKus historia. Med en menande blick på kartan tittade jag på honom och sa att det skulle bli en fruktansvärd historia.
Han såg på mig och förklarade att folk ibland frågar honom om de inte känner hat mot nicaraguanerna men att han brukar säga "nej det gör vi inte... det finns en granne till oss som ar gift med en nicaraguan... och det är det budskapet jag vill förmedla i mitt manus - att vi kan leva i fred och tillsammans i enighet".
Jag kommer aldrig glömma hans berättelse om MaleKus fruktansvärda bakgrund, men djupaste spåren satte de där sista orden. De gav mig mycket hopp om vår värld.
onsdag 1 oktober 2008
The Phantom Menace
Nu aer vi tillbaka fran Guatuso och jag ska skriva om MaleKu-indianerna och var tid hos dem men det far bli imorgon.
En av de faktorer som gjorde Guatuso sa perfekt i tiden foer oss var att det aer en lugn plats langt, langt ut pa vischan. Daer haender inte mycket valdsamt, eller mycket oeverhuvudtaget.
Men medan vi var daer dog ett spaedbarn i La Carpio naer dess mor hamnade i skottlinjen foer en gaenguppgoerelse. Naer jag fick hoera de nyheterna hoppade mitt hjaerta upp i halsgropen, hemma hos Maria aer alltid hennes barnbarn Gustavito som aer precis i den aldern och det kunde lika gaerna ha varit hans mamma Lilian och han.
Foer bara 2 veckor sedan stod Jenny med en pistol tryckt mot pannan och aeven om det aer laett att saega att de "bara vill ha ens pengar" sa aer det en svarare kaensla att frammana i det oegonblicket. Det var viktigt foer oss att komma bort fran den verkligheten.
Vi hann bara aka forbi pa ILCO-kontoret pa vaegen hem foer att bestaemma tid foer ett moete innan naesta oroande nyheter kommer. Pa ILCO finns tyska ungdomsvolontaerer som jobbar med bl.a. Futbol Por La Vida - fotbollsskolor och kvartersserier i fattigare kvarter. De hade varit pa fotbollsplanen, 4 volontarer, Gabriel - den ansvarige fran ILCO samt 10 barn naer 4 raskinn i ovre tonaren hade kommit dit och tagit upp gevar (!) ur svarta sopsaeckar och tvingat dem oeppna minibussen foer att ge dem allt de aeger.
Ingen kom till skada, men valdet kommer jag aldrig - aldrig nagonsin! - att vaenja mig vid.
Senare pa kvallen pratar Maria, min "vaerdmamma" med mig om att Justo varit foerbi och att de diskuterat att vi svenskar kanske kommer ges moejlighet att bo i ett hus i ett lugnare omrade. Det finns stunder da jag skulle foredra det, som nu naer jag kaenner att det aer brattom hem for det blir morkt vid 17.30 och Jenny blev ranad vid 18.
Samtidigt aer det viktigt foer mig att leva i just den verkligheten. Om inte alltfoer laenge aker jag hem for att bo i trakiga Umea medan varje dag for oeverskadlig tid kommer Lilian bo i La Carpio med Gustavo och behoeva oroa sig for att vara pa fel staelle vid fel tillfalle. Om jag vill komma naermare hennes vaerld maste jag vaga leva i den.
En av de faktorer som gjorde Guatuso sa perfekt i tiden foer oss var att det aer en lugn plats langt, langt ut pa vischan. Daer haender inte mycket valdsamt, eller mycket oeverhuvudtaget.
Men medan vi var daer dog ett spaedbarn i La Carpio naer dess mor hamnade i skottlinjen foer en gaenguppgoerelse. Naer jag fick hoera de nyheterna hoppade mitt hjaerta upp i halsgropen, hemma hos Maria aer alltid hennes barnbarn Gustavito som aer precis i den aldern och det kunde lika gaerna ha varit hans mamma Lilian och han.
Foer bara 2 veckor sedan stod Jenny med en pistol tryckt mot pannan och aeven om det aer laett att saega att de "bara vill ha ens pengar" sa aer det en svarare kaensla att frammana i det oegonblicket. Det var viktigt foer oss att komma bort fran den verkligheten.
Vi hann bara aka forbi pa ILCO-kontoret pa vaegen hem foer att bestaemma tid foer ett moete innan naesta oroande nyheter kommer. Pa ILCO finns tyska ungdomsvolontaerer som jobbar med bl.a. Futbol Por La Vida - fotbollsskolor och kvartersserier i fattigare kvarter. De hade varit pa fotbollsplanen, 4 volontarer, Gabriel - den ansvarige fran ILCO samt 10 barn naer 4 raskinn i ovre tonaren hade kommit dit och tagit upp gevar (!) ur svarta sopsaeckar och tvingat dem oeppna minibussen foer att ge dem allt de aeger.
Ingen kom till skada, men valdet kommer jag aldrig - aldrig nagonsin! - att vaenja mig vid.
Senare pa kvallen pratar Maria, min "vaerdmamma" med mig om att Justo varit foerbi och att de diskuterat att vi svenskar kanske kommer ges moejlighet att bo i ett hus i ett lugnare omrade. Det finns stunder da jag skulle foredra det, som nu naer jag kaenner att det aer brattom hem for det blir morkt vid 17.30 och Jenny blev ranad vid 18.
Samtidigt aer det viktigt foer mig att leva i just den verkligheten. Om inte alltfoer laenge aker jag hem for att bo i trakiga Umea medan varje dag for oeverskadlig tid kommer Lilian bo i La Carpio med Gustavo och behoeva oroa sig for att vara pa fel staelle vid fel tillfalle. Om jag vill komma naermare hennes vaerld maste jag vaga leva i den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)