Homeward Bound, El Condor Pasa, Living for the City

Homeward Bound till Blues fran Sverige - Eller "Att Komma Hem"

Jag var hemma en kort svang. Min syster ar nu gift och att inte narvara fanns ju aldrig riktigt pa kartan. Man vet att det ar ett fint brollop nar man maste torka tararna ur ogonen. Sett ur ett Ung i Varldsvida-kyrkan perspektiv var det inte helt ointressant att gora den resan.

Det var som att resa till en annan planet. En annan varld jag ibland blir en del av har i Costa Rica - nar jag ater ute for det ar ju anda sa billigt, nar jag koper en hangmatta, nar jag sitter har pa internetcaféet. Men ocksa en varld jag atminstone ibland lamnar nar jag lever hos familjen i La Carpio med ett duschdraperi som toalettdorr, med soptippen som granne och oro infor valdet som min varsta fiende (hemma ar det... hogt intrade pa Plaza och Liverpool FC?). Jag har lart mig ett fint ord i en bok och i denna for mig nya varld har det fatt en sann innebord. Intersubjektivitet. Hos min familj i La Carpio ar jag inte alltid bara den rike gringon och for mig aer de inte alltid bara fattiga. Vi ar manniskor i varandras ogon.

Den andra planeten heter Den Rika Vaerlden. Det var skont for det ar min varld. I den rika varlden ska ett brollop kosta, i den rika varlden oroar jag mig for att min kostym ar kort i aermarna, i den rika varlden finns manniskorna jag alskar. I helgen ska jag pa ett annat brollop, en annan systers - Gustavitos mamma Lilian gifter sig med min homeboy Elias. Nagot sager mig att det blir en helt annan upplevelse. Karleken finns i bagge varldarna.

Anda ar jag lite orolig over att komma tillbaka till den gamla vanliga om faktiskt ganska snart. I den varlden ropar inte folk "JUANES!!!" varje gang man kommer hem fran bussen (vill minnas att jag efter 1 manads odyssé genom Europa foerra aret mottes av mina kollektivpolare med orden "var f-n har du hallt hus da?!"). I den varlden soker man kontakt med tjejer via Facebook inte i fruktstandet (jag foredrar fruktstandet). I den varlden ar jag inte langre del av ett sammanhang som arbetar mot fattigdom och utanforskap - i den varlden bestar mitt sociala patos av att i basta fall kopa rattvisemarkta bananer (men oftast inte). Det var ocksa tydligen nat sorts finansiellt stahej darhemma, det visste jag ingenting om innan jag mellanlandade i New York - jag lever i en konstig bubbla har dar folk runt omkring tycker att mat pa bordet ar en bra start pa dagen. Som Andersson-Wij sjunger i Blues fran Sverige - Vi har fyllt varje rum till bradden, men det ekar tomt aenda. Pa vanlighet och karlek ar de fattiga ofta rika och vi i rika Sverige lever ocksa i en fattigdom ibland. Jag hoppas att den har tiden har satt djupa spar i mig naer jag ar hemma igen. Att vi nar det ser ut att bli harda tider kommer ihag att vi faktiskt har mat pa bordet och varandra. Anda ar det hemma och just idag langtar jag lite dit.

Homeward Bound, I wish I was.

El Condor Pasa

Till brollopet akte jag fran minibyn Puriscal och dit akte jag ocksa tillbaka. Dar var vi bakbundna

av fruktansvart vader som ofta satte oss i husarrest samt att byn var just valdigt liten. Lite kan jag i alla fall passa pa att beratta.

Pa bilden syns nedhuggna traed som en gang planterades for att regnvattnet inte skulle torka ut, sa att det i sin tur skulle kunna samlas upp, renas och anvandas som dricksvatten. Malet var att gora Puriscal sjalvforsorjande pa dricksvatten. Nu ar traden nedhuggna for att markagaren angrade sig och fick andra planer for marken. En paminnelse om att utveckling alltid har sin kanske storsta utmaning i langsiktigt tankande hos alla involverade parter. Framst de med pengar.

Pa den har bilden syns Fatima, lilltjejen i familjen dar jag bodde som var varldens sotaste lilla manniska och gick runt lite som Nasse. Nar jag akte fick jag det har kortet av henne; " vanskap ar gladje". Tack gode Gud for att Barnen ÄR FRAMTIDEN, da finns det hopp for oss alla!
Och jag sag ingen kondor... men en quetzál, en av Latinamerikas viktigaste symboler samt min min barndomskompis Davids tatuering.
Pricken pa tradgrenen ar en quetzál
Vattenakvedukten i andra byn
Jag klattrar i den och lyckas avfyra ett patenterat snedleende

Living for the City
Tillbaka i San Jose. Jag sitter pa ett internetkafe med bra ventilation. Ute fran gatan hors en gatumusikant som spelar trumpet. Stadspuls. Det var Stine som sa det: " jag gillar faktiskt San José...". Trots allt ar det ju sa. Nasta stopp: Nicaragua.

Comic Relief

Allas var Stine!