Så vad gjorde vi hos Maleku?
Vi vaknade vid cirka 03 varje morgon av de massor av tupparna, samt grodorna, samt aporna (galet hur mycket och högt de skrek)
Vi städade upp i deras "folkets hus"
Vi ordnade lekar för barnen... MOROTEN! (vinkande ser vi token och titanen David Elizondo Marin, skådespelare och vår ledare)
Jag åt en hel anka själv, vars liv jag har på mitt samvete efter att mamman i familjen sett mig spana girigt efter den varje morgon
Vi planterade blommor och träd samt satte upp ett stängsel vid Malekus lilla "folkets hus"
En annan dag fick vi pröva på att måla turistsouvenirer gjorda av torkade fruktskal... En helt godkänd Quetzál och groda lyckades jag måla.
fantastiske prästen Julios musikgrupp för barn (och ungdomar och vuxna- alla var med!).
Gick på en sorts kulturfestival för MaleKu som påminde om midsommar... Detta är ett mandomsprov, men det fanns också bågskytte, vattenbärartävling (jag skojar inte) samt god mat.
Vi tuppade nästan av i obeskrivlig värme, samt åt kokosglass
Jag fick vara med och mura hus, vilket var störtkul. Blåkläder för all del, men myggjagarna?!
OCH:
Vi skördade majs med machete, rensade ogräs runt bananträd och plockade citroner från träden - vi fick m.a.o pröva på att vara bönder på centralamerikanska. David, vår ledare, tog oss på en regnskogstur för att peka ut deras medicinalväxter. Andakter med familjen. Satt på internetcaféer. Badade i varma källor... Mycket.
Reflektioner om en blodig historia
MaleKu.
Det uttrycket sade mig ingenting för några veckor sedan. Idag fyller det mig med många känslor och tankar. MaleKu är i Costa Rica en av de få, nästan försvunna urbefolkningarna bara ett utdöende "ur-folk" bland många i världen. I mitt hjärta är de en familj med individer med namn och ansikten som mötte oss med oerhörd värme i en tid då vår grupp kanske behövde det som mest.
Jag visste först så väldigt lite om dem. Jag hade fått förklarat för mig att de hade sitt eget språk, att de var utseendemässigt lite västerländska med ljusare hy och ansiktsdrag än andra indianfolk i Latinamerika. Att de traditionellt varit marginaliserade och att de levde pa landet i nagon sorts reservat. Det räckte gott till att börja med men i takt med att vår värd David med stolthet introducerade oss till deras traditioner, kultur, syn på naturen och mentalitet så blev jag mer och mer intresserad.
En dag låg jag i hängmattan och bläddrade i min Lonely Planet på jakt efter turistattraktioner som eventuellt kunde locka i området men snubblade istället över en fruktansvärd berättelse om hur grymma vi människor kan vara. Jag hade lyft på locket till MaleKus hemska historia. Maleku levde traditionellt i de inre delarna av Costa Rica med vulkanen Arénal och Rio Celeste (Ljusblå Floden) som heliga platser men med conquistadorernas ankomst rasade deras antal i takt med kolonialmaktens framfart. Maleku överlevde trots detta som ett intakt folk marginaliserade och isolerade från först kolonin och sedan självständiga landet Costa Rica.
Sen uppfanns bilen och på bilindustri kan man tjäna pengar men de behöver däck och däck behöver gummi som behöver gummiträd och för gummiträd behövs regnskog. Och det hade MaleKu.
En dag bad jag Davids mamma peka ut Malekus område på kartan men hon och David förklarade att det inte gick att berätta utan att förklara deras historia. Jag förstod av det lilla jag läst att det var en mörk och ohygglig historia som väntade men att den skulle vara tillräckligt vidrig för att röra mig till tårar var jag inte förberedd på.
I början av 1900-talet levde MaleKus anda uppe i nordöstra delen av Costa Rica nära gränsen mot Nicaragua. Amerikanska gummi-företag betalade Nicaraguanska banditer - Uleros (ulero=gummi) - för att driva bort MaleKu från deras skogar så att de kunde användas till gummiproduktion.
David började rita en karta över MaleKus område där det en gång låg och drog streck för hur banditerna strömmade in i deras områden norrifran. Med stolthet beskrev han hur de med bågar och spjut lyckades slå tillbaka den första vågen men hur "uleros" kom tillbaka fler och bättre beväpnade. MaleKu fortsatte försvara sin mark bit för bit med båge och spjut mot gevär och pistoler. Snabbt ryckte sig uleros allt längre söderut pa MaleKus område längs den flod där de bodde och dränkte marken med blod mördandes män, kvinnor, gamla och barn.
Längs kartan drog han streck för hur banditerna tryckte sig ned längs floden med bilder ritade han flottar, för att förklara ett ord jag inte kunde, brännandes by för by tog de sig med flottar ner för floden. Kampen blev alltmer desperat - man försokte smyga sig pa gummisoldaterna med kniv men det var ett krig de aldrig kunde vinna.
Mina ögon grumlades av tårar medan David ritade ut en stig fran syd mot norr over gränsen till Nicaragua; den väg längs vilken de överlevande MaleKu tögs over gränsen som slavar. En tysk protestantisk missionär försökte ingripa och lyckades rädda en spillra av folket fran slaveri och de tillsammans med de få överlevande i skogarna flydde till området där MaleKu idag bor; reservatet med de tre byarna Palenque el Sol, Palenque Margarita och Palenque Torjibe. Sen dess har de varit en marginaliserad och fattig del av det Costaricanska samhaellet och först på senare år har någon sorts projekt for deras behov boerjat upprättas. Förut såg deras hus ut t.ex. så här:
MaleKu.
Det uttrycket sade mig ingenting för några veckor sedan. Idag fyller det mig med många känslor och tankar. MaleKu är i Costa Rica en av de få, nästan försvunna urbefolkningarna bara ett utdöende "ur-folk" bland många i världen. I mitt hjärta är de en familj med individer med namn och ansikten som mötte oss med oerhörd värme i en tid då vår grupp kanske behövde det som mest.
Jag visste först så väldigt lite om dem. Jag hade fått förklarat för mig att de hade sitt eget språk, att de var utseendemässigt lite västerländska med ljusare hy och ansiktsdrag än andra indianfolk i Latinamerika. Att de traditionellt varit marginaliserade och att de levde pa landet i nagon sorts reservat. Det räckte gott till att börja med men i takt med att vår värd David med stolthet introducerade oss till deras traditioner, kultur, syn på naturen och mentalitet så blev jag mer och mer intresserad.
En dag låg jag i hängmattan och bläddrade i min Lonely Planet på jakt efter turistattraktioner som eventuellt kunde locka i området men snubblade istället över en fruktansvärd berättelse om hur grymma vi människor kan vara. Jag hade lyft på locket till MaleKus hemska historia. Maleku levde traditionellt i de inre delarna av Costa Rica med vulkanen Arénal och Rio Celeste (Ljusblå Floden) som heliga platser men med conquistadorernas ankomst rasade deras antal i takt med kolonialmaktens framfart. Maleku överlevde trots detta som ett intakt folk marginaliserade och isolerade från först kolonin och sedan självständiga landet Costa Rica.
Sen uppfanns bilen och på bilindustri kan man tjäna pengar men de behöver däck och däck behöver gummi som behöver gummiträd och för gummiträd behövs regnskog. Och det hade MaleKu.
En dag bad jag Davids mamma peka ut Malekus område på kartan men hon och David förklarade att det inte gick att berätta utan att förklara deras historia. Jag förstod av det lilla jag läst att det var en mörk och ohygglig historia som väntade men att den skulle vara tillräckligt vidrig för att röra mig till tårar var jag inte förberedd på.
I början av 1900-talet levde MaleKus anda uppe i nordöstra delen av Costa Rica nära gränsen mot Nicaragua. Amerikanska gummi-företag betalade Nicaraguanska banditer - Uleros (ulero=gummi) - för att driva bort MaleKu från deras skogar så att de kunde användas till gummiproduktion.
David började rita en karta över MaleKus område där det en gång låg och drog streck för hur banditerna strömmade in i deras områden norrifran. Med stolthet beskrev han hur de med bågar och spjut lyckades slå tillbaka den första vågen men hur "uleros" kom tillbaka fler och bättre beväpnade. MaleKu fortsatte försvara sin mark bit för bit med båge och spjut mot gevär och pistoler. Snabbt ryckte sig uleros allt längre söderut pa MaleKus område längs den flod där de bodde och dränkte marken med blod mördandes män, kvinnor, gamla och barn.
Längs kartan drog han streck för hur banditerna tryckte sig ned längs floden med bilder ritade han flottar, för att förklara ett ord jag inte kunde, brännandes by för by tog de sig med flottar ner för floden. Kampen blev alltmer desperat - man försokte smyga sig pa gummisoldaterna med kniv men det var ett krig de aldrig kunde vinna.
Mina ögon grumlades av tårar medan David ritade ut en stig fran syd mot norr over gränsen till Nicaragua; den väg längs vilken de överlevande MaleKu tögs over gränsen som slavar. En tysk protestantisk missionär försökte ingripa och lyckades rädda en spillra av folket fran slaveri och de tillsammans med de få överlevande i skogarna flydde till området där MaleKu idag bor; reservatet med de tre byarna Palenque el Sol, Palenque Margarita och Palenque Torjibe. Sen dess har de varit en marginaliserad och fattig del av det Costaricanska samhaellet och först på senare år har någon sorts projekt for deras behov boerjat upprättas. Förut såg deras hus ut t.ex. så här:
Dessa har idag fått bostadsdepartementets ögon på sig och ersatts med cementhus av högre kvalitet. De har också idag en skola där deras språk kan undervisas, men foerst sedan det hos de unga nästan hunnit dö ut.Efter denna berättelse om mänsklig ondska berättade David att han vill göra en teater om MaleKus historia. Med en menande blick på kartan tittade jag på honom och sa att det skulle bli en fruktansvärd historia.
Han såg på mig och förklarade att folk ibland frågar honom om de inte känner hat mot nicaraguanerna men att han brukar säga "nej det gör vi inte... det finns en granne till oss som ar gift med en nicaraguan... och det är det budskapet jag vill förmedla i mitt manus - att vi kan leva i fred och tillsammans i enighet".
Jag kommer aldrig glömma hans berättelse om MaleKus fruktansvärda bakgrund, men djupaste spåren satte de där sista orden. De gav mig mycket hopp om vår värld.
2 kommentarer:
Mängden tragedier vi vita har lämnat efter oss i vår strävan efter pengar och resurser är nära nog oändlig, och antagligen kommer vi dissekeras hårt i framtiden för vår rovdrift på tredje världen.
Men att uppleva det i första hand på det viset du gjort, kan jag nog personligen bara jämföra med en föreläsning jag bevistade, då en överlevare från ett nazistiskt koncentrationsläger berättade sitt livs historia.
Lev väl, och fortsätt skriva.
que guapo que eres!!!! y que vida mas interesante que vives!! este año te va a cambiar para siempre, no?! tengo muchisimas ganas a verte cuando vuelves, a ver como sarés. a sevilla hace tambien mucho calor, ya me echo de menos un inverno verdadero. no he incontrado trabajo, hago ama de casa y turista! un besito, juanito!! /mimmi.
Skicka en kommentar