Sondag 06:45.
Baren ar redan full. Eller fortfarande full. Gaster har kommit for att ta sin forsta sup, andra ar pa sluttampen av lordagkvallens festande. Nagra skraniga ungdomar hjalper en tant som raglar omkull over ett bord. Jag sitter i matoset motsatt vag om bardisken, dar en hamburgersylta har en disk in mot baren och en mot gatan. Nagra lattkladda tonarstjejer gar omkring i baren, prostituerade? Fragar man sig. TVn uppe i hornet visar amerikansk wrestling och stereon spelar latinamerikansk smorsang. Ett bekant ansikte halsar mig, uteliggaren som jag stannade och bad om vagbeskrivning, hon ver mig fullborda min allmosa sa att hon far rad till ol. Det haer pilsnerpanget aer en kyrkogard for fester.
Terminalen jag vantar pa att den ska oppna ligger i en avlagsen del av centrum och pa min vag till den gryningsoppna krogen visar sig huvudstaden fran sin fulaste sida, framskitet ur betong och korrugerad plat. Min vag kantas av uteliggare, alkisar, prostituerade och polispiketer och jag kanner mig allt annat an trygg. Costa Rica aer fullt av eskalerande fattigdom och orattvisor – Latinamerikas Schweiz i nedforsbacke pa vag utfor ett stup. Vi undrar vad som kan hindra fallet.
“ Lamna din plats! Du har redan atit klart din frukost!”. Jag byter vantrum till en frukostsylta istallet. En nicaraguansk kvinna, satter sig vid mitt bord och borjar prata om sina klipp vid turistkusten – amerikaner och engelsmaen betalar bra. Jag acklas, av man fran min del av varlden, men forsoker behalla respekten for henne under samtalet. Jag forsoker tanka pa Jesus som umgicks med de svaga och foraktade, en hallning befrielsteologin kraver av kyrkan, medan den hemlosa kvinnan fran tidigare utanfor fonstret gar forbi i famnen pa en mycket aldre man.
Stereon borjar skrana en Phil Collins-ballad min syster brukade spela pa andra sidan vaggen. Da en plaga men nu en paminnelse om en frammande verklighet jag snart aer tillbaka i. Hemma.
Med tillbaka till den verkligheten tar jag motena med livsodena hos manniskor som lever i fattigdom och i fortryck men framforallt i kamp. In i min egen livsberattelse gar nya roda tradar, fran kakstaden La Carpio dar vi bott hos nicaraguanska flyktingar och fran regnskogen dar vi besokte MaleKu–ursprungsbefolkningen. Om en timme gar bussen till MaleKu igen dar jag ska kopa rekvisita till rollspel. Med mig hem tar jag utsokt malade masker. Och manga av mina egna lamnar jag haer.
Jag efterlyser kritik pa texten, planerar skicka den som resebrev till Kyrkans Tidning i Lulea Stift, brist pa kommentarer tolkar jag som att det ar battre att jag skriver en ny. Enskild kritik pa stavning, uppbyggnad och dylikt - allt tas emot! Konstruktivt sa val som spy och galla!
5 kommentarer:
Jag tycker du ska peta i den så lite så möjligt, för rent stilistiskt så förmedlar du en väldigt stark närvarokänsla, då dina iaktagelser och tankar kring din ovanliga situation skapar en spännande inre smältdegel av I-landsambivalens och U-landsskam. Jag är till och med tveksam till att byta in å, ä och ö, eftersom dina "aer" och "gor" förstärker nu-känslan ännu mer. Men eftersom tidningen du ev. ska skriva för antagligen är lite för konservativ för sådana grepp, kanske du måste ändra dem. Annars tycker jag uteslutande du ska korrekturläsa bort stavfel.
I vanliga fall brukar jag vara rätt anal när det kommer till texter. Jag vill helst sitta i timmar och fila på varenda formulering, verkligen väga varenda ord på guldvåg. Men i detta fall vore det klart coolare om du gjorde så lite som du bara kan.
kärlek och uppror,
Gary
Tack Gary! Uppskattade synpunkter!
/ Johnny R
Med en kort inledning om vem/var du är tror jag den kommer att bli riktigt bra. En avslutande reflektion om det du upplevt tror jag kan behövas för tidningens läsare.
Vet inte hur måmga utlänningar kommer att läsa det, men de kan har svårt att förstå Det är inte så enkelt att läsa en text utan å och ö, eftersom ordens betydelse kan ändras ibland. I alla fall hade jag det lite svårt...
Anna
Hej Anna, å, ä och ö kommer förstås att ändras sedermera.// Johnny Rockin
Skicka en kommentar