the Street Only Knew Your Name

(Eller att skriva pa frihand)
Knallarna ekar over kvarteret igen. Oftast ar det smallare och knallpulverpistoler, tidigare pa kvallen, men nu pa natten kommer den dar andra smallen till min sang utifran gatan. Jag har lart mig skilja pa ljudet av pistol och smallare har i Costa Rica. Jag har tappat rakningen hur manga ganger jag hort ljudet pa avstand dar jag legat i morkret i sangen: Pang! och sen, alltid, hundar som skaller. Min teori ar att de skjuter vakthundar vid inbrottsforsok.

Jag vaknar. Laser min Offside-tidning for kanske 3e gangen och langtar hem till mammas bokhylla. Staller mig och handtvattar mina byxor medan familjen borjar leva om som vanligt. Wilmer driver med mig, Elias staller forsynta fragor, Lilian sjunger sin "Johannes, Johannes, Johannes"-sang, Gustavito skriker och Maria fragar mig om jag ska ata frukost hemma idag. Bonor och ris aer en saker gissning.

Tar bussen in till San José, gar till marknaden och soker julklappar och allt som forut verkade billigt kanns svindyrt. Ibland tanker man raett, i oktober kom en prisokning pa nastan allt, har i Latinamerika ar nastan inget schemalagt forutom inflationen - det ar ju snart jul. Samma gamla notta gator, man tar en sidogata bara for att se nat nytt - efter 3 manader ar redan huvudstaden blasé.

Traffar en bekant, MaleKu-David blir mitt forsta och kanske starkaste avsked (vilken varm sjael - och vilken stekare...). Jag hittar sista julklappen och ser pa klockan, den ar redan efter ett och snart kommer regnet sa jag gar till internetcaféet med luftkonditionering och bos dar man far uppleva den svenska delikatessen ensamhet. Fast det ar inte sant. Ensam har jag kant mig manga ganger haer, men sallan ifred. Forra veckan sov jag tva natter hos en fattig familj i samma sang som tva av barnen, mitt Costa Rica-rekord pa att inte fa vara ifred. Ensamheten daremot har haft manga toppar.

Snart kommer jag ga ut pa gatan igen och jag vet redan nu att det kommer regna. Det ar en bra tid att aka hem for det kommer inte vara morkt an. Jag slipper spana mot skuggorna vid gatkanten, "ar det en ranare?". Pa bussen gor jag bilder i huvet av hur jag djarvt avvapnar honom genom att sla hans kakben ur led eller pa vad som verkligen skulle handa att jag blir livradd och stelfrusen och att den radslan och fornedringen skulle sitta i lange. Jag forstar Jenny sa val att hon inte vill ga samma vag hem langre.

Jag tanker pa underbara, kalla, trygga Sverige dar jag inte gar runt med spanda, uppdragna axlar. Om jag kommer hem sent kommer jag rakna varje steg, med voart hus i sikte 150 meter bort, som med rod julbelysning skiner som en fyr. Land, raddning, i sikte. Vilken mes jag ar, som ar sa radd, jag brukar aldrig vara radd. Men likafullt gor jag ju det, tar bussen hem sa sent som 20:00 ibland. Pa en fest innan programmet skrev jag ned vad Elin sa pa mobilen for att komma ihag det sen: "bemot dina radslor, annars lever man inte".

Jag satter pa mig horlurarna, ut pa gatan nu till myllret av folk. For sista gangen gar jag mot Mercado Central, det ar en bitterljuv kansla, jag lamnar mycket bakom mig men har mycket framfor mig. Min mp3spelare blev stulen, men ett tjog latar pa mobilen raddade mig ur tystnaden, 50% av dem Van Morrison. Och nar jag gar kommer han sjunga for mig om hur the Street Only Knew My Name.

Your street, rich street or poor
Used to always be sure, on your street
There's a place in your heart you know from the start
Can't be complete outside of the street
Keep moving on through the joy and the pain
Sometimes you got to look back
To the street again
Would you prefer all those castles in Spain
Or the view of your street from your window pane

And you walked around in the heart of town
Listening for that sound
And the street only knew your name
Well the street only knew your name, your name