the Street Only Knew Your Name

(Eller att skriva pa frihand)
Knallarna ekar over kvarteret igen. Oftast ar det smallare och knallpulverpistoler, tidigare pa kvallen, men nu pa natten kommer den dar andra smallen till min sang utifran gatan. Jag har lart mig skilja pa ljudet av pistol och smallare har i Costa Rica. Jag har tappat rakningen hur manga ganger jag hort ljudet pa avstand dar jag legat i morkret i sangen: Pang! och sen, alltid, hundar som skaller. Min teori ar att de skjuter vakthundar vid inbrottsforsok.

Jag vaknar. Laser min Offside-tidning for kanske 3e gangen och langtar hem till mammas bokhylla. Staller mig och handtvattar mina byxor medan familjen borjar leva om som vanligt. Wilmer driver med mig, Elias staller forsynta fragor, Lilian sjunger sin "Johannes, Johannes, Johannes"-sang, Gustavito skriker och Maria fragar mig om jag ska ata frukost hemma idag. Bonor och ris aer en saker gissning.

Tar bussen in till San José, gar till marknaden och soker julklappar och allt som forut verkade billigt kanns svindyrt. Ibland tanker man raett, i oktober kom en prisokning pa nastan allt, har i Latinamerika ar nastan inget schemalagt forutom inflationen - det ar ju snart jul. Samma gamla notta gator, man tar en sidogata bara for att se nat nytt - efter 3 manader ar redan huvudstaden blasé.

Traffar en bekant, MaleKu-David blir mitt forsta och kanske starkaste avsked (vilken varm sjael - och vilken stekare...). Jag hittar sista julklappen och ser pa klockan, den ar redan efter ett och snart kommer regnet sa jag gar till internetcaféet med luftkonditionering och bos dar man far uppleva den svenska delikatessen ensamhet. Fast det ar inte sant. Ensam har jag kant mig manga ganger haer, men sallan ifred. Forra veckan sov jag tva natter hos en fattig familj i samma sang som tva av barnen, mitt Costa Rica-rekord pa att inte fa vara ifred. Ensamheten daremot har haft manga toppar.

Snart kommer jag ga ut pa gatan igen och jag vet redan nu att det kommer regna. Det ar en bra tid att aka hem for det kommer inte vara morkt an. Jag slipper spana mot skuggorna vid gatkanten, "ar det en ranare?". Pa bussen gor jag bilder i huvet av hur jag djarvt avvapnar honom genom att sla hans kakben ur led eller pa vad som verkligen skulle handa att jag blir livradd och stelfrusen och att den radslan och fornedringen skulle sitta i lange. Jag forstar Jenny sa val att hon inte vill ga samma vag hem langre.

Jag tanker pa underbara, kalla, trygga Sverige dar jag inte gar runt med spanda, uppdragna axlar. Om jag kommer hem sent kommer jag rakna varje steg, med voart hus i sikte 150 meter bort, som med rod julbelysning skiner som en fyr. Land, raddning, i sikte. Vilken mes jag ar, som ar sa radd, jag brukar aldrig vara radd. Men likafullt gor jag ju det, tar bussen hem sa sent som 20:00 ibland. Pa en fest innan programmet skrev jag ned vad Elin sa pa mobilen for att komma ihag det sen: "bemot dina radslor, annars lever man inte".

Jag satter pa mig horlurarna, ut pa gatan nu till myllret av folk. For sista gangen gar jag mot Mercado Central, det ar en bitterljuv kansla, jag lamnar mycket bakom mig men har mycket framfor mig. Min mp3spelare blev stulen, men ett tjog latar pa mobilen raddade mig ur tystnaden, 50% av dem Van Morrison. Och nar jag gar kommer han sjunga for mig om hur the Street Only Knew My Name.

Your street, rich street or poor
Used to always be sure, on your street
There's a place in your heart you know from the start
Can't be complete outside of the street
Keep moving on through the joy and the pain
Sometimes you got to look back
To the street again
Would you prefer all those castles in Spain
Or the view of your street from your window pane

And you walked around in the heart of town
Listening for that sound
And the street only knew your name
Well the street only knew your name, your name

Another Day In Paradise

Sondag 06:45.
Baren ar redan full. Eller fortfarande full. Gaster har kommit for att ta sin forsta sup, andra ar pa sluttampen av lordagkvallens festande. Nagra skraniga ungdomar hjalper en tant som raglar omkull over ett bord. Jag sitter i matoset motsatt vag om bardisken, dar en hamburgersylta har en disk in mot baren och en mot gatan. Nagra lattkladda tonarstjejer gar omkring i baren, prostituerade? Fragar man sig. TVn uppe i hornet visar amerikansk wrestling och stereon spelar latinamerikansk smorsang. Ett bekant ansikte halsar mig, uteliggaren som jag stannade och bad om vagbeskrivning, hon ver mig fullborda min allmosa sa att hon far rad till ol. Det haer pilsnerpanget aer en kyrkogard for fester.

Terminalen jag vantar pa att den ska oppna ligger i en avlagsen del av centrum och pa min vag till den gryningsoppna krogen visar sig huvudstaden fran sin fulaste sida, framskitet ur betong och korrugerad plat. Min vag kantas av uteliggare, alkisar, prostituerade och polispiketer och jag kanner mig allt annat an trygg. Costa Rica aer fullt av eskalerande fattigdom och orattvisor – Latinamerikas Schweiz i nedforsbacke pa vag utfor ett stup. Vi undrar vad som kan hindra fallet.

“ Lamna din plats! Du har redan atit klart din frukost!”. Jag byter vantrum till en frukostsylta istallet. En nicaraguansk kvinna, satter sig vid mitt bord och borjar prata om sina klipp vid turistkusten – amerikaner och engelsmaen betalar bra. Jag acklas, av man fran min del av varlden, men forsoker behalla respekten for henne under samtalet. Jag forsoker tanka pa Jesus som umgicks med de svaga och foraktade, en hallning befrielsteologin kraver av kyrkan, medan den hemlosa kvinnan fran tidigare utanfor fonstret gar forbi i famnen pa en mycket aldre man.

Stereon borjar skrana en Phil Collins-ballad min syster brukade spela pa andra sidan vaggen. Da en plaga men nu en paminnelse om en frammande verklighet jag snart aer tillbaka i. Hemma.

Med tillbaka till den verkligheten tar jag motena med livsodena hos manniskor som lever i fattigdom och i fortryck men framforallt i kamp. In i min egen livsberattelse gar nya roda tradar, fran kakstaden La Carpio dar vi bott hos nicaraguanska flyktingar och fran regnskogen dar vi besokte MaleKu–ursprungsbefolkningen. Om en timme gar bussen till MaleKu igen dar jag ska kopa rekvisita till rollspel. Med mig hem tar jag utsokt malade masker. Och manga av mina egna lamnar jag haer.

Jag efterlyser kritik pa texten, planerar skicka den som resebrev till Kyrkans Tidning i Lulea Stift, brist pa kommentarer tolkar jag som att det ar battre att jag skriver en ny. Enskild kritik pa stavning, uppbyggnad och dylikt - allt tas emot! Konstruktivt sa val som spy och galla!

Ba Ba Vita Get

Konversation idag:
- "Johannes, mamma, undrar om inte du kan ga och kopa Cola at oss till lunchen?!"
- " Nej... Det tanker jag inte gora..."
- " Maeh! Vadara?!"
- " Det aer inte nodvandigt, det ar bara daligt for halsan..."

Resultat: Jag ansags snal. Samt att de gick och kopte Cola sjalva.

Senare i samtal med koordinatorn Erick i annat aerende tog jag upp vad jag tyckte om allt det daer att jag ska hosta upp pengar hoger och vanster. Jag hade sett 2 alternativ - 1. jag biter ihop och gor ingenting = jag vantrivs medan familjen ser illa pa mig 2. Erick eller Justo skaller pa familjen = jag vantrivs medan familjen ser illa pa mig. Jag fragade darfor Erick om vad han trodde och hur jag skulle framfora pa ett Costaricanskt (nicaraguanskt) artigt saett att ge fan i att be mig om pengar och presenter!

Istallet kom Erick med denna losning " aah Johannes, jag forstar dig precis, sa har ska du inte behova kanna... jag ska se till att familjen far lite mer pengar for de 2 veckor da du ar kvar". En ovantad losning. Men en bra.

Kategori: Gevalia - Ovantat besok. Vi hittade en killing kakandes vara blomkrukor!

Gustavito borjade storgrata som en stucken gris. Han var otrostlig tills jag borjade sjunga min mammas svenska vaggvisor for honom! De ar osvikliga!

Mercan!
Igar var jag lite less pa allt och ordnade fram nikotin och koffein och satte mig pa en

stol pa baksidan. Utsikten ar fantastisk fran var hoga punkt over staden.

Aveeeeeeeee Maria!

I gar eftermiddag satt jag uttrakad i La Carpio. Jag hade forsokt fa tag pa David for att fa aka till MaleKu-stammen en andra gang (och kopa rekvisita till SnoKon dar jag ska arrangera rollspel) och sedan hans telefon i flera dagar inte varit nabar forsokte jag istallet ringa tyskarna och hora om de ville hitta pa nagot. Men utan nagon lycka eller nagot svar.

Tjejerna var uppe i bergen och nere vid kusten och daer satt jag i Karpen (Flygúrr!) och var uttrakad. Precis da gick den klassiska hymnen Ave Maria, som paminner starkt om O Helga Natt och rentav White Christmas, i spansktalande tappning pa radion.

http://www.youtube.com/watch?v=2uYrmYXsujI
(Pavarotti - Giganten bland Giganter!!!)

Da slog det mig att "vanta nu... finns det inte en stor vallfartsort haer i Costa Rica?". Mycket riktigt gor det just det och jag och Cesar akte dit idag.

La Negrita
Till denna pyttelilla sten-staty av Maria reser manga katoliker for pilgrimsfard. Historien bakom La Virgen Negrita de Los Angeles (Den lilla svarta jungfrun fran Los Angeles-kvarteret) utgar fran legenden om att en indianflicka fann en liten svart Maria-docka i sten som inte gick att flytta pa. Detta bekraftades sen av praster och historien - tva jordbavningar har forstort Negrita's katedral och en mastertjuv har forsokt stjala henne men den legendariska dockan lever vidare.

Sjalv aer jag kluven infor pilgrimsfard, jag tror inte att botgoringshandlingar kan forandra vara liv eller ge oss okad valsignelse men jag tror att det som symbolhandling kan bidra till att forandra vara liv om vi sjalva tror pa den. Jag tror kanske inte pa legenden om Negrita sa mycket som manniskors tro och oppenhet infor dess forandrande kraft. Jag har ju sjalv forandrats mycket av mina resor till Taizé och tycker att Pilgrimsresan av alla kritikers hack-kyckling Paulo Coelho har en del inspirerande stycken. Aven om jag ibland aer tveksam till de katolska botgoringarna sa var detta ett vettigt saett att havda min ekumeniska hallning och ett stallningstagande mot den luterska purism som finns inom ILCO och som bast kan beskrivas med pappas favorituttryck: "om vi sager sa haer; jag aer inte imponerad".

En vacker kyrka pa en ful dag.
Cartago aer Costa Ricas kallaste stad. Regnet kandes som ett januari-regn i Umea.

I kallaren under kyrkan fanns ett museum med de inskickade gavor och brev fran manniskor som ansett att de boner till La Negrita mirakulost har hjalpt dem.
Bedjande manniskor som gar pa kna fram till statyn (som aer for liten att se, typ en 1 dm).
Vet inte riktigt vad jag tycker om vilket budskap det ger om vem Jesus aer... Men jag ger inte mig sjalv tolkningsforetrade framfor nagons tro.

Jag och Cesar framfor en kraninstallation med 5 utlopp av vigvatten. Jag forhaller mig tveksam till att det aer levande vatten per se, men fyllde anda en petflaska utifall att.

Fullt med vackra glasmalningar darinne.

En sjyst daytrip. Kyrkan var verkligen oerhort vacker pa insidan och da har jag anda varit i St Paul, Notre Dame och Alidhemskyrkan.

------
Och hörrni! Everton aer uppe pa 7e plats i tabellen efter 7 poang pa en vecka. I varje nedslagen stund har jag slagit pa Curtis Mayfield i mobil-mp3:n och nynnar Move On Up!!!

Nicaragua, Inklusion och Talamanca

La Vida es más Rica cuando es más Nica

Vi hostade upp pengar ur egen fika for en resa till Nicaragua, var kontaktperson pastor Justos hemland. Det aer en valdigt relevant resa for oss som grupp att gora eftersom det lever upp till 1/2 miljon "nicas" i Costa Rica som kommer dit som flyktingar fran fattigdomen pa andra sidan gransen.

I Costa Ricas historia utgor ocksa Nicaragua ett intressant kapitel eftersom Costa Rica tillaet USA att via CIA forse Contrarebellerna med vapen och fornodenheter, under inbordeskriget i Nicaragua 1982-1990 (ca), fran flygbaser i Costa Rica samt med regnskogen pa Costa Ricas sida av gransen som tillflykt. Contras var inget annat aen banditer som skovlade landsbygden och lade ett tidigare relativt rikt Nicaragua i ruiner. En forklaring till detta aer att kriget i sig kravde stora resurser samt att landet blivit rikt efter latinamerikanska matt pa just jordbruksprodukter. Forst 87 kastade davarande (och nuvarande) Costa´s-presidenten Oscar Arias ut Contras baser ur landet.

Resan i sig till Justos del av Nicaragua var intressant eftersom han bor langt norrut i landet och detta gav mojlighet att se mycket av landet - t.ex. den gigantiska Lago de Nicaragua och oandliga odlingar samt ett langt samtal med Justo. Justos pappa var vid de tva krigen, forst befrielsekriget mot diktatorn Somoza och sedan under inbordeskriget Sandinist - den nicaraguanska vanstern. Justo deltog precis som 9 av hans 12 syskon darfor i det langa kriget som "radio-soldat" vilket som tur var for honom innebar att han kunde fokusera pa radiotrafiken och darfor slapp doda under kriget.

Chinandega

Justo gillar laeget vid Stilla Havs-kusten

Ovan ser vi Justos bror Javier som arbetar for en icke-statlig organisation i deras hemstad Chinandega. Organisationen arbetar med nagra olika projekt. Fotbollsmatcher i problemtyngda omraden for att na ut till ungdomar och minska det okande ungdomsvaldet, produktion av organiskt odlat vin som ger ensamstaende mammor arbete. samt information och utdelande av skydd mot sexuellt overforbara sjukdomar. Motet med honom om aen kort gav en mycket intressant inblick i socialt arbete fran s.k. NGO's i icke-kyrkliga organisationer.

Bilden ovan visar Justos brorson Jichaz diplom for sitt arbete som operations-underskoterska i organisationen Operation Smile som utfor operationer mot harmynthet och liknande tillstand.

Justo tog oss ocksa for en rundtur i hans hemstad Chinandega och forklarade medan vi gick runt att det for honom aer valdigt kanslosamt att vandra runt daer eftersom det under hans barndom var en valdigt vacker stad med manga vackra gamla byggnader som kyrkan pa bilden, men att staden flygbombades av diktatorn Somoza under befrielsekriget.

Managua

Utsikten fran en hog punkt ovanfor huvudstaden Managua. En storstad utan centrum eftersom stadens centrala delar totalforstordes i en valdsam jordbavning 1972.
Pa bilden ses propaganda for Sandinisterna som aterigen styr i Nicaragua under revolutionsledaren Daniel Ortega. Han aer demokratiskt vald men precis som i sa manga andra lander, forklarade Justo, korrumperar makten. Nagra positiva forandringar kan inte folket skonja och korruptionen aer mycket utbredd.
Haer ses den stora sjon Lago de Managua, mindre aen Lago de Nicaragua, men anda enorm. Den ligger vid huvudstaden Managuas strander och skulle potentiellt kunna vara ett stort turistmal i varlden. Istallet aer vattnet giftigt eftersom Managuas avlopp forut lopte ut i sjon. En japanskt finansierad plan finns dock for att rena sjon och bygga turistkomplex vid dess strander.

Detta aer stor kyrka byggd i borjan av 80-talet av katolska kyrkan. Stor som en katedral och ordentligt ful (men med viss charm - Managuas Tegskyrkan). Kyrkobyggnaden berattar en ganska vidrig historia om den religion den tillhor. Den kostade mycket pengar att bygga och byggdes under "Contras-Sandinisterna"-kriget naer folket led som mest och var som allra fattigast.

Da valde katolska kyrkan att bygga en katedral for pengarna. Jag undrar om fragestallningen "What would Jesus do" nagonsin foresvavade dem? Att istallet for att vandra med folket och hjalpa dem i deras nod bygga en kyrka... Ett tecken pa hur langt kyrkans ledare valdigt ofta star fran den lilla manniskan.

Granada

Vi fick ocksa mojlighet att se en av Nicaraguas aldre stader som inte forstorts av krig eller naturkatastrofer - Granada. Den ligger vid Lago de Managuas strand och aer full av gammal kolonial arkitektur. Oerhort vackert och oerhort fullt av turister.

Resan till Nicaragua visade en fattigdom som aer mycket svarare i Nicaragua aen i Costa Rica. I Costa Rica finns man och kvinnor som tigger, medan i Nicaragua tigger ocksa barnen. Denna bild, tagen i stundens hetta, berattar en historia om mansklig fattigdom och oformaga att se sin medmanniska. Langs denna gata gick vi med Justo och sag pa hoger sida av bilden barn pa cirka 11 ar som arbetade med tungt byggnadsarbete och lyfte tunga golvplattor i sten. "Barn som arbetar" kommenterade jag till Justo som nickade och sa "sa aer Nicaragua". I precis samma ogonblick kom den roda sportbilen pa bilden korande och parkerade framfor porten till huset dar barnen arbetade. Jag pekade och Justo nickade; "Granada aer centrum for aristokratin".

Vaerlden aer en valdigt ful plats ibland.

Casa Abierta

Bilden ovan symboliserar nagot som jag kande en stor saknad av naer vi kom tillbaka till San José. En ratt trist vardag. Att fa kaka frukost pa en sylta och sen aka till jobbet.

Darfor anvande jag mina fa oppna dagar i San José till att fa arbeta pa Casa Abierta med Dona Teresa och de tyska volontarerna La Famosa Ramona samt Lovisa och Tine. Underbart och roligt var vael de basta orden. Jag tycker barn aer baest.

Barnen bygger en pulperia dar man kunde kopa ritade chocobananer.

Ramona och Valerie (?) har byggt en koja.

Who´'s Afraid of the Costa Rican Inclusion

Denna muralmalning tacker ena vaggen i ILCOs samlingssal och jag tror den visar pa den mangfald ILCO soker uppna i det costaricanska samhallet. Pa ILCO finns en "task-force" som arbetar med sa kallad inklusion - inkluderande i kyrkans famn ocksa de traditionellt utstotta grupperna av manniskor som lever med HIV och HBT-grupper. Detta arbete utfors bl.a. genom att utova patryckning pa den politiska makten, ge rattsligt stod, aka ut till t.ex. La Carpio och tala om attityder kring sexualitet samt ge information och kondomer for att ungdomarna ska kunna skydda sig men aven i traditionellt kristna former som den "Inklusiva Massan" daer en Bibeldiskussion med ordet fritt och en nattvardskalk som skickas runt ingar. Det senare var for mig som kristen det som kanske gjorde det starkaste intrycket - framforallt eftersom detta till skillnad fran det ovriga arbetet inte gar att finna hemma i Sverige - att dricka nattvardsvin ur samma kalk som en person som lever med HIV var ett fysiskt accepterande av min samhorighet med denna grupp saval som ett patagligt accepterande av hur viruset sprids och inte sprids.

Pa ILCO finns tva svenska "missionarer" - Catarina och Magnus - som arbetar med inklusion och vi traffade dem over en lunch for att hora dem beratta om historien bakom deras arbete saval som den teologi som forklarar varfor kyrkan maste ta stallning for denna grupp om den vill vandra i Jesus fotspar. Ett nyckelord i deras arbete aer "kansliggorande" i kyrkan och samhallet infor den situation som saval HBT-personer och manniskor som lever med HIV stalls infor. HBT-personer samt manniskor som lever med HIV ska inte dras over samma kam eller klumpas ihop, men de har samma stigmatisering gemensam och darfor arbetar man med dessa tva eftersom problemet man arbetar emot aer valdigt likt aven om grupperna inte kan buntas ihop.

Den teologi som ligger till grund for deras arbete aer framforallt Jesus livsberattelse. Genomgaende i alla evangelierna tar Jesus stallning for de utstotta och foraktade som prostituerade, tullindrivare, manniskor fran foraktade folkslag, spetalska och kanske allra viktigast manniskor med sjukdomar som ansags orena t.ex kvinnor med blodningar. Inklusionsbegrepp syftar inte enbart till t.ex. HBT-grupper utan om att hela manniskors jag inkludera i var tro - Magnus beskrev t.ex. att hans problem med ilska aer nagot som maste inkluderas. Det handlar om att hela manniskan och dess identitet aer alskad av Gud.

Vi tog ocksa upp de Bibelstallen som traditionellt riktat sig mot homosexuella, i Gamla Testamentet i berattelsen om Sodom och Gomorra och Leviticus samt uttalanden i Paulus brev. Magnus och Katarina lyfte fram att homosexualitet som en identitet storre aen en sexuell handling i var varld bara erkants i 100 ar - den homosexualitet Bibeln kan anses referera till kan darfor inte jamforas med en en homosexuell identitet dar man vill soka uppriktig karlek i en medmanniska. Det stora brottet naer Jesus referar till Sodom och Gomorra aer inte att maen ligger med maen utan att man daer visade framlingsfientlighet och (invanarna daer ville valdta nykomlingar i staden). De grekiska orden i Paulus brev har idag fatt betydelsen homosexualitet trots att den oversattningen inte aer klarlagd. Malakoi betyder "mjuk", "maen som aer overdrivet attraherade av kvinnor" eller "man som fick manga dottrar" men oversatts trots det man som ligger med man. Arsenokai finns inte i nagra tidigare kallor aen Paulus brev men har i de antika kallorna efter det anvants for att beskriva pedofili, vilket nog de flesta kan forsta att det anses syndfullt.

Den informationen onskar jag att jag hade naer jag fastnade i bibeldiskussioner med pingstvanner i Harnosand. Jag havdade forstas att homosexuell karlek ocksa var nagot valsignat men blev slagen med Bibeln i huvet. Det kommer inte att handa igen.

Och rakna med att jag kommer rya sa hogt jag bara kan om homosexuellas ratt till aktenskap i Svenska Kyrkan! Att inte tillata det aer att gora vald pa Jesus budskap.

Talamanca vid Karibiekusten
Sedan reste vi till Talamanca for att se ILCOs katastrofarbete samt deras arbete med Bribrí-ursprungsbefolkningen.

Pa denna bild star jag bredvid Doña Elaine ordforande for en kvinnogrupp som bor i ett omrade som arligen drabbas av oversvamningskatastrofer pa grund av att floden under regnperioden svammar over. Statens losning har hittills varit att saga att de maste flytta fran omradet, men utan att erbjuda ersattning eller att alternativ (kanske aer planen att de ska flytta till Carpio). Kvinnogruppen har forsokt protestera mot politiken i omradet genom att ordna demonstrationer men for varje gang blir polisfortrycket hardare mot dem, naer jag forvanat stallde en fraga svarade de att "jo, for all del, men demokrati ar nagot som ibland bara finns pa pappret".

Politikernas losning att de helt enkelt ska flytta fran omradet har ocksa sin botten i starkare intressen aen deras saekerhet forklarar kvinnorna. I och med att TLC (centralamerikanska frihandelsavtalet) gick igenom far starka krafter i USA fritt spelrum for en plan pa att dra en linje med motorvag med blommande storkapitalism vid vagkanten fran Mexico ner till Panama. Under de torra perioderna skulle banan och ananas kunna odlas i omradet och under regnperioden skulle foretagen inte behova ta nagot ansvar for konsekvenserna av oversvamningarna. En fordel ar ocksa att en sadan kustlinje skulle passera stora turistorter. Gruvdrift och utvinnande av "industrisand" fran flodbotten skulle ocksa kunna genomforas.

Problemen med oversvamningarna har sin grund i avverkning uppe bergen vilket innebar att regnen daer drar med sig sten och slam ner till floden som lagger sig pa botten och skadar sedimenteringen i floden som vid regnperioderna arligen svammar over. Konsekvenserna forvarras av att en stor soptipp som tar emot alla sopor fran storstaden Limón och dess omnejd finns i omradet och dessa sopor, inkluderande sjukhusavfall, sprids av oversvamningarna och forgiftar omradet.

12 miljoner dollar har avsatts av politikerna for att dranera floden men inget har gjorts, troligen har pengarna gatt till att fylla andra utgiftsposter och till korrupta politikers planbocker.

Bribrí
Farjan over till Bribrí-folket

Nagra var oroliga over strommorna, men jag var lugn som fil

Bribrí-comunidadens "folkets hus"

Nedan aer styrelsen for comunidaden som arbetar med resurssamordning infor de aterkommande nodsituationerna pga oversvamning (t.ex. passerade vi ett flygfalt for de tillfallen naer ambulanshjalp inte nar fram) samt politisk organisering framforallt i sparen av TLC.

Tjejen i mitten aer psykolog och jobbar pa ILCO som koordinator for katastrofhjalp samt

ger stod till t.ex. Doña Elaines grupp samt Bribrífolket i deras intressegrupper.
Hon arbetar utifran gruppernas egna onskemal och behov, t.ex. horde jag henne saga "...ni behover inte mig for att traffas, ni har stor potential sjalva for att organisera er och utveckla "reservatet" och sen naer vi ses kan ni forklara era idéer och sa forsoker jag se hur jag kan hjalpa er...". Ett valdigt intressant arbete att lyssna till.

Haer aer jag pa en stor stubbe

Jag i en regnskog

Haer en svensk kille som bor hemma hos Katarina och Magnus och ska starta breakdance-grupper i La Carpio. Han aer vida kaend som "snygg-Johannes" aven om jag kallar honom Junne.

Cesar fyller femton

Min "lillebror" i familjen fyllde 15, vilket for nicaraguaner aer som att ta studenten. I samband med detta eskalerade ett problem med att familjen ber mig att kopa grejer och att man ofta ber mig om presenter och rentav blir sur nar jag varit nanstans - t.e.x Nicaragua och inte kopt nagon.

Just denna dag bad man mig att jag kanske kunde stalla upp pa att kopa ballonger och papptallrikar vilket jag tankte att "tja... jag har inte sa mycket pengar kvar, men det skulle man vael kunna offra 50 kr pa". Vi akte in till stan, plockade pa oss grejerna och notan gick pa... 250 JAEVLA KRONOR!

Dessutom at vi lunch pa stan och nar vi redan bestallt mat for mig, Maria, Lilian och Gustavito tittade Maria pa mig och sa "du betalar va?".

Till saken hoer att jag har valdigt svart att saga nej naer manniskor ber mig om nagot, sarskilt i kristna sammanhang eftersom jag tycker att Jesus budskap om att dela med sig aer valdigt starkt. Daeremot aer det tydligt sagt i projektet att vi ICKE ska ge pengar t.ex. till ILCO's projekt eftersom det far langtgaende konsekvenser for samarbetet och en signal om att vi aer rika och de ar fattiga. Familjerna vi bor hos har ocksa fatt god ersattning for att ha oss daer och vi ska darfor inte kanna nagot ansvar for deras ekonomi.

Darfor kande jag mig utnyttjad eftersom det ar oerhort svart att saga nej naer familjen jag bor hos ber mig om nagot. Dessutom tyckte jag det var rent av gnidet att sedan kopa for sa pass mycket pengar- det aer omojligt att saga nej i den stunden naer det redan aer dags att betala - for att sedan komma tillbaka till huset och upptacka att de kopt 3 backar (!) öl till festen. Och Cesar dricker inte ens alkohol. Samtidigt hade jag i dagarna fatt krav fran CSN om 8500 kronor att betala in innan jul. Efterfragandet av presenter har fortsatt och jag kanner mig objektifierad och sedd inte som Johannes med en identitet utan Johannes fran Vastvarlden med guldbyxor. Vilket ju bor papekas igen att jag langtifran har.

Jag har forsokt se min familj haer som mina medmanniskor, inte som fattiga manniskor. Kommer de klara av att se mig som annat aen rik, utan ocksa en medmanniska?

Inget av detta ar dock Cesars fel och festen blev lyckad!

Gustavito gillade julpyntet pa stan (som redan borjat haer)

Cesar med sin bastis Difrani Fyllekajen Wilmer som aer pappa i familjen provar min kavaj och keps
Cesar onskar sig nagot

Och blir sedan overfallen!

Sen blev det Salsa, Cumbia och karaoke natten lang. Pura Vida!

Sagt pa vägen/Halsningar till en Georgier

Jenny:
" Jag ska ga med i Mensa tror jag i alla fall, de har bjudit in mig... bla bla skryt skryt"

Jag, invantar laeget:
... Jenny. Jag hoppas du vet att Mensaklubben inte aer en postorderklubb foer tamponger.

Homeward Bound, El Condor Pasa, Living for the City

Homeward Bound till Blues fran Sverige - Eller "Att Komma Hem"

Jag var hemma en kort svang. Min syster ar nu gift och att inte narvara fanns ju aldrig riktigt pa kartan. Man vet att det ar ett fint brollop nar man maste torka tararna ur ogonen. Sett ur ett Ung i Varldsvida-kyrkan perspektiv var det inte helt ointressant att gora den resan.

Det var som att resa till en annan planet. En annan varld jag ibland blir en del av har i Costa Rica - nar jag ater ute for det ar ju anda sa billigt, nar jag koper en hangmatta, nar jag sitter har pa internetcaféet. Men ocksa en varld jag atminstone ibland lamnar nar jag lever hos familjen i La Carpio med ett duschdraperi som toalettdorr, med soptippen som granne och oro infor valdet som min varsta fiende (hemma ar det... hogt intrade pa Plaza och Liverpool FC?). Jag har lart mig ett fint ord i en bok och i denna for mig nya varld har det fatt en sann innebord. Intersubjektivitet. Hos min familj i La Carpio ar jag inte alltid bara den rike gringon och for mig aer de inte alltid bara fattiga. Vi ar manniskor i varandras ogon.

Den andra planeten heter Den Rika Vaerlden. Det var skont for det ar min varld. I den rika varlden ska ett brollop kosta, i den rika varlden oroar jag mig for att min kostym ar kort i aermarna, i den rika varlden finns manniskorna jag alskar. I helgen ska jag pa ett annat brollop, en annan systers - Gustavitos mamma Lilian gifter sig med min homeboy Elias. Nagot sager mig att det blir en helt annan upplevelse. Karleken finns i bagge varldarna.

Anda ar jag lite orolig over att komma tillbaka till den gamla vanliga om faktiskt ganska snart. I den varlden ropar inte folk "JUANES!!!" varje gang man kommer hem fran bussen (vill minnas att jag efter 1 manads odyssé genom Europa foerra aret mottes av mina kollektivpolare med orden "var f-n har du hallt hus da?!"). I den varlden soker man kontakt med tjejer via Facebook inte i fruktstandet (jag foredrar fruktstandet). I den varlden ar jag inte langre del av ett sammanhang som arbetar mot fattigdom och utanforskap - i den varlden bestar mitt sociala patos av att i basta fall kopa rattvisemarkta bananer (men oftast inte). Det var ocksa tydligen nat sorts finansiellt stahej darhemma, det visste jag ingenting om innan jag mellanlandade i New York - jag lever i en konstig bubbla har dar folk runt omkring tycker att mat pa bordet ar en bra start pa dagen. Som Andersson-Wij sjunger i Blues fran Sverige - Vi har fyllt varje rum till bradden, men det ekar tomt aenda. Pa vanlighet och karlek ar de fattiga ofta rika och vi i rika Sverige lever ocksa i en fattigdom ibland. Jag hoppas att den har tiden har satt djupa spar i mig naer jag ar hemma igen. Att vi nar det ser ut att bli harda tider kommer ihag att vi faktiskt har mat pa bordet och varandra. Anda ar det hemma och just idag langtar jag lite dit.

Homeward Bound, I wish I was.

El Condor Pasa

Till brollopet akte jag fran minibyn Puriscal och dit akte jag ocksa tillbaka. Dar var vi bakbundna

av fruktansvart vader som ofta satte oss i husarrest samt att byn var just valdigt liten. Lite kan jag i alla fall passa pa att beratta.

Pa bilden syns nedhuggna traed som en gang planterades for att regnvattnet inte skulle torka ut, sa att det i sin tur skulle kunna samlas upp, renas och anvandas som dricksvatten. Malet var att gora Puriscal sjalvforsorjande pa dricksvatten. Nu ar traden nedhuggna for att markagaren angrade sig och fick andra planer for marken. En paminnelse om att utveckling alltid har sin kanske storsta utmaning i langsiktigt tankande hos alla involverade parter. Framst de med pengar.

Pa den har bilden syns Fatima, lilltjejen i familjen dar jag bodde som var varldens sotaste lilla manniska och gick runt lite som Nasse. Nar jag akte fick jag det har kortet av henne; " vanskap ar gladje". Tack gode Gud for att Barnen ÄR FRAMTIDEN, da finns det hopp for oss alla!
Och jag sag ingen kondor... men en quetzál, en av Latinamerikas viktigaste symboler samt min min barndomskompis Davids tatuering.
Pricken pa tradgrenen ar en quetzál
Vattenakvedukten i andra byn
Jag klattrar i den och lyckas avfyra ett patenterat snedleende

Living for the City
Tillbaka i San Jose. Jag sitter pa ett internetkafe med bra ventilation. Ute fran gatan hors en gatumusikant som spelar trumpet. Stadspuls. Det var Stine som sa det: " jag gillar faktiskt San José...". Trots allt ar det ju sa. Nasta stopp: Nicaragua.

Comic Relief

Allas var Stine!

MaleKu aer La Pura Vida

Så vad gjorde vi hos Maleku?

Vi vaknade vid cirka 03 varje morgon av de massor av tupparna, samt grodorna, samt aporna (galet hur mycket och högt de skrek)

Vi städade upp i deras "folkets hus"

Vi ordnade lekar för barnen... MOROTEN! (vinkande ser vi token och titanen David Elizondo Marin, skådespelare och vår ledare)

Jag åt en hel anka själv, vars liv jag har på mitt samvete efter att mamman i familjen sett mig spana girigt efter den varje morgon

Vi planterade blommor och träd samt satte upp ett stängsel vid Malekus lilla "folkets hus"

En annan dag fick vi pröva på att måla turistsouvenirer gjorda av torkade fruktskal... En helt godkänd Quetzál och groda lyckades jag måla.

fantastiske prästen Julios musikgrupp för barn (och ungdomar och vuxna- alla var med!).

Gick på en sorts kulturfestival för MaleKu som påminde om midsommar... Detta är ett mandomsprov, men det fanns också bågskytte, vattenbärartävling (jag skojar inte) samt god mat.

Vi tuppade nästan av i obeskrivlig värme, samt åt kokosglass

Jag fick vara med och mura hus, vilket var störtkul. Blåkläder för all del, men myggjagarna?!

OCH:

Vi skördade majs med machete, rensade ogräs runt bananträd och plockade citroner från träden - vi fick m.a.o pröva på att vara bönder på centralamerikanska. David, vår ledare, tog oss på en regnskogstur för att peka ut deras medicinalväxter. Andakter med familjen. Satt på internetcaféer. Badade i varma källor... Mycket.

Reflektioner om en blodig historia
MaleKu.
Det uttrycket sade mig ingenting för några veckor sedan. Idag fyller det mig med många känslor och tankar. MaleKu är i Costa Rica en av de få, nästan försvunna urbefolkningarna bara ett utdöende "ur-folk" bland många i världen. I mitt hjärta är de en familj med individer med namn och ansikten som mötte oss med oerhörd värme i en tid då vår grupp kanske behövde det som mest.
Jag visste först så väldigt lite om dem. Jag hade fått förklarat för mig att de hade sitt eget språk, att de var utseendemässigt lite västerländska med ljusare hy och ansiktsdrag än andra indianfolk i Latinamerika. Att de traditionellt varit marginaliserade och att de levde pa landet i nagon sorts reservat. Det räckte gott till att börja med men i takt med att vår värd David med stolthet introducerade oss till deras traditioner, kultur, syn på naturen och mentalitet så blev jag mer och mer intresserad.
En dag låg jag i hängmattan och bläddrade i min Lonely Planet på jakt efter turistattraktioner som eventuellt kunde locka i området men snubblade istället över en fruktansvärd berättelse om hur grymma vi människor kan vara. Jag hade lyft på locket till MaleKus hemska historia. Maleku levde traditionellt i de inre delarna av Costa Rica med vulkanen Arénal och Rio Celeste (Ljusblå Floden) som heliga platser men med conquistadorernas ankomst rasade deras antal i takt med kolonialmaktens framfart. Maleku överlevde trots detta som ett intakt folk marginaliserade och isolerade från först kolonin och sedan självständiga landet Costa Rica.
Sen uppfanns bilen och på bilindustri kan man tjäna pengar men de behöver däck och däck behöver gummi som behöver gummiträd och för gummiträd behövs regnskog. Och det hade MaleKu.
En dag bad jag Davids mamma peka ut Malekus område på kartan men hon och David förklarade att det inte gick att berätta utan att förklara deras historia. Jag förstod av det lilla jag läst att det var en mörk och ohygglig historia som väntade men att den skulle vara tillräckligt vidrig för att röra mig till tårar var jag inte förberedd på.
I början av 1900-talet levde MaleKus anda uppe i nordöstra delen av Costa Rica nära gränsen mot Nicaragua. Amerikanska gummi-företag betalade Nicaraguanska banditer - Uleros (ulero=gummi) - för att driva bort MaleKu från deras skogar så att de kunde användas till gummiproduktion.
David började rita en karta över MaleKus område där det en gång låg och drog streck för hur banditerna strömmade in i deras områden norrifran. Med stolthet beskrev han hur de med bågar och spjut lyckades slå tillbaka den första vågen men hur "uleros" kom tillbaka fler och bättre beväpnade. MaleKu fortsatte försvara sin mark bit för bit med båge och spjut mot gevär och pistoler. Snabbt ryckte sig uleros allt längre söderut pa MaleKus område längs den flod där de bodde och dränkte marken med blod mördandes män, kvinnor, gamla och barn.
Längs kartan drog han streck för hur banditerna tryckte sig ned längs floden med bilder ritade han flottar, för att förklara ett ord jag inte kunde, brännandes by för by tog de sig med flottar ner för floden. Kampen blev alltmer desperat - man försokte smyga sig pa gummisoldaterna med kniv men det var ett krig de aldrig kunde vinna.
Mina ögon grumlades av tårar medan David ritade ut en stig fran syd mot norr over gränsen till Nicaragua; den väg längs vilken de överlevande MaleKu tögs over gränsen som slavar. En tysk protestantisk missionär försökte ingripa och lyckades rädda en spillra av folket fran slaveri och de tillsammans med de få överlevande i skogarna flydde till området där MaleKu idag bor; reservatet med de tre byarna Palenque el Sol, Palenque Margarita och Palenque Torjibe. Sen dess har de varit en marginaliserad och fattig del av det Costaricanska samhaellet och först på senare år har någon sorts projekt for deras behov boerjat upprättas. Förut såg deras hus ut t.ex. så här:

Dessa har idag fått bostadsdepartementets ögon på sig och ersatts med cementhus av högre kvalitet. De har också idag en skola där deras språk kan undervisas, men foerst sedan det hos de unga nästan hunnit dö ut.Efter denna berättelse om mänsklig ondska berättade David att han vill göra en teater om MaleKus historia. Med en menande blick på kartan tittade jag på honom och sa att det skulle bli en fruktansvärd historia.

Han såg på mig och förklarade att folk ibland frågar honom om de inte känner hat mot nicaraguanerna men att han brukar säga "nej det gör vi inte... det finns en granne till oss som ar gift med en nicaraguan... och det är det budskapet jag vill förmedla i mitt manus - att vi kan leva i fred och tillsammans i enighet".

Jag kommer aldrig glömma hans berättelse om MaleKus fruktansvärda bakgrund, men djupaste spåren satte de där sista orden. De gav mig mycket hopp om vår värld.